Slipning av liar och lieblad

Slipning av liar och service av liar och lieorv.

Vi slipar både smidda liar, slipliar och knackliar

Lieservice

Slipning av lie på slipsten

Knackning av lie

Bryning av lie

Lagning av lieblad

Inställning av lieblad

Reparation av skador på lie

Renovering av slipliar

Renovering av knackliar

Lieorv

Service av lieorv

Renovering av lieorv

Inställning av lie och lieorv

Priser slipning av lie

Slipning av sliplie      >

Slipning av smidd lie >

Slipning av knacklie  >

Knackning av lie       >

Försäljning av liar, brynen, lieorv och utrustning till liar

Liar >

Smidda liar >

Slipliar >

Knackliar >

Knacknings städ >

Knackningsjigg >

Hammare till knackningsstäd >

Bryne till lie >

Brynkopp till bryne >

Hållare till bryne >

Lieorv >

Lieorv i metall >

Lieorv i aluminium >

Lieorv i stål >

Lieorv i trä >

Lieblad >

Liens historia

Ängen och lien har i mycket en gemensam historia. Utvecklingen har ibland gått långsamt och ibland gjort snabba hopp. Nu är vi i slutfasen av ett snabbt hopp i utvecklingen.

De första liarna lämpliga för grässlåtter börjar förekomma under andra århundradet efter Kristi födelse. Det var så kallade kortliar med 20–30 cm långa blad. Från samma tid finns fynd av räfsor. Med ledning av dessa redskapsfynd i arkeologiskt material kan man räkna med att de första ängarna uppträder vid denna tid. Troligen var det bördiga marker med högvuxet gräs som slogs med kortliar, eftersom det var svårt att slå tätt utmed marken med denna typ av lie. Under senmedeltid kom långlien av den typ som använts in i vår tid. Med detta redskap fördubblades arbetskapaciteten enligt skördeexperiment.

I och med tillkomsten av lantmäterikartor på 1630-talet kan vi få en bild hur ängarna låg i landskapet. Ängsarealen var fem, ibland upp mot tio gånger större än åkerarealen. Runt åker och äng, som kallades gärdet, löpte en gärdsgård av trä, ungefär som vi kan se vid hembygdsgårdarna idag fast tätare. Gärdsgården hindrade husdjuren att äta upp det som skulle skördas. Ofta fanns det ett särkskilt gärde utan åkrar, som kallades ängsgärde eller ängshage. Här kunde man släppa in betesdjuren så fort höet kommit in i ladan. På den andra ängsmarken måste man vänta med betet tills säden hade skördats.

Ängarna nådde sin största utbredning under början av 1800-talet. Därefter kom vallodlingen successivt att ta över rollen som höproducent. Ängarnas tillbakagång gick snabbt i slättbygderna medan de levde kvar i liten skala långt in på 1900-talet på småbruk i skogsbygderna. Ännu in på 1980-talet kunde man hitta ängsfragment som slogs av äldre bönder. Åtskilliga av dessa hålls fortfarande i hävd av ideella krafter.

Slåtter med höskörd

Slåttern – hårt arbete följt av skördefest

​I det gamla bondesamhället var slåttern, eller höskörden, några av de mest slitsamma dagarna på året. Men när slåttern var klar hölls ofta en skördefest med slåttergille.

Gräs och örter slogs av med lie eller skära för att bli vinterfoder till djuren. Männen slog av gräset, medan kvinnorna gick efter och räfsade upp det. Höet lades upp i hässjor eller stackar för att torka, och kördes sen till ladorna.

Skördetid var inte bara hårt arbete, det var också en tid då många människor träffades. Hela byar kunde samlas för att gemensamt slå ängarna och när slåttern var klar hölls det gärna en skördefest eller slåttergille, där det varken sparades på mat eller dryck...

Man sa också att om årets första hölass togs emot av en kvinna, skulle det födas många kvigkalvar under året.

I mitten av 1900-talet började slåttern minska. Men det finns hembygdsföreningar som har återupptagit slåttern, både för att äldre generationers kunnande inte ska försvinna och för att hålla landskapet öppet.

Slå med lie

Slåttermarkerna täckte för ett par hundra år sedan en stor del av landskapet, uppskattningsvis 15-20%. I dag finns i bästa fall en promille kvar. Denna spillra har, precis som gravhögar, kyrkor och gamla jordbruksredskap, ett stort kulturhistoriskt värde. Tyvärr har man ofta glömt bort det kulturhistoriska värdet i landskapet, när man försökt rädda delar av den gamla allmogekulturen. Det som trots allt finns kvar av slåttermarker kan ge oss en liten glimt av vad som en gång funnits. Ängarna bidrar till att hålla liv i konsten att slå med lie. Ännu finns inget redskap som överträffar lien när det gäller slå i steniga och tuviga marker, åtminstone inte om syftet är att bevara floran.

Slåtter har förekommit i åtminstone 3000 år och omtalas både i Ordspråksboken och Amos i Gamla Testamentet. I Sverige finns ett fynd av räfsa från 200-talet. Man hade knappast användning av räfsa om det inte fanns lie. Så vi har troligen en tvåtusenårig slåttertradition i landet. Det vore illa om den skulle upphöra i våra dagar.

Slåttermarken har mycket gemensamt med betesmarken när det gäller växt och djurliv, men lie och mule påverkar växtligheten på delvis olika sätt.

Lien gör ingen åtskillnad mellan olika arter utan kapar alla växter på samma höjd, medan ett betande djur väljer det smakliga och ratar det det osmakliga under förutsättning att det inte är brist på bete.

Vid slåtter utmagras marken i högre grad än vid bete. En stor del av det djuren äter återförs till betesmarken genom urin och spillning.

Trampkänsliga arter har lättare att överleva i en slåttermark. I betesmark kan de i bästa fall överleva på refuger där djuren av olika anledningar inte kan trampa, t ex nära stenar och träd.

Det finns även andra skillnader mellan äng och betesmark som är svårare att tolka. En rad kalkgynnade växter, exempelvis darrgräs och vildlin, kan växa i slåttermarker i kalkfattiga trakter. Det verkar som slåtterbruket ersätter kalken. En del nordliga arter, exempelvis ormrot och smörbollar, har tack vare slåttern kunnat sprida sig söderut. Nu när bara en lite spillra av ängarna finns kvar, har de blivit sällsynta även om de kan leva kvar en tid i svagt betade marker.

Sammantaget har slåttermarkerna värden som ökar den biologiska mångfalden, bevarar en intressant kulturhistoria och rymmer dessutom stora skönhetsvärden.

Liar

Sliplie

Den slipade lien är historiskt sett den mest kända i Sverige tills knacklien tog över.

Sliplien är den i Sverige mest använda, är känd och förankrad i våra traditioner. Tyvärr tillverkas inte längre

några liar i Sverige, alla importeras, från f.f.a. Österike. Ett viktigt teknologiskt samband mellan

producenter och brukare av utrustning är därmed brutet. Detta syns också på de liar som säljs i

Sverige idag, de ärver allt mer av knackeliens formgivning och egenskaper. Att slipa en lie är

vanligtvis, om inte speciella förutsättningar gives och därtill anpassad teknik är känd, mycket svårt.

Knacklie

Knackelien är den mest kända och använda i Europa och övriga världen och revolutinerade många svenska lieanvändare för sin överlägsenhet  i användarbarhet,skötsel, slipning och hantering.

Knacklien är  vanligtvis något tunnare och lättare än den slipade. Dess egg kallhamras mellan hammare och ett

litet specialanpassat städ. Resultatet blir en mycket tunn och skålformad egg. Knackelien är

dessutom något enklare att lära sig att slå  med eftersom den är bredare och inte helt rak i förhållande

till horisontalplanet utan buktar något då den ligger på marken. Det gör den mindre känslig för att

fastna i jord och få stenskador.

Friluftsliv

Friluftsliv och nära kontakt med naturen

Friluftslivet ger hälsa, naturförståelse och regional utveckling. Många aktörer i samhället arbetar för att utveckla friluftslivet. Naturvårdsverket verkar för att förutsättningarna för friluftslivet bevaras och utvecklas. På regeringens uppdrag samordnar vi myndigheternas arbete.

Naturvårdens uppgift idag handlar om att skydda och vårda värdefulla områden för biologisk mångfald och  friluftsliv, men även för restaurering av skadade områden.

Grunderna för naturvårdsarbetet är biologisk mångfald i bred betydelse, bevarandet av naturtyper och arter.för ekosystemens långsiktiga hållbarhet och för  människans behov av naturupplevelser genom friluftsliv, naturstudier och estetiska värden  i syfte att främja människors hälsa och välbefinnande nu och i framtiden.

Att behärska en lie ger en kraftfull naturupplevelse,närvaro att leva i nuet samt smidighet och god kondition

Ängens historia, funktion och värde

Under minst 1000 år var slåtterängen helt central inom jordbruksproduktionen.Det vinterfoder man fick ihop i ängenavgjorde hur många djur man kunde hysa över vintern, vilket i sin tur gav gödsel till åkrarna där maten odlades. För lite ängshö kunde alltså ge svält, medan en god tillgång på vinterfoder till djuren kunde ge gott om mat till människorna. Hade man dessutom så mycket ängshö att man kunde hålla en oxe eller en häst som dragdjur blev odlingen ännu mer effektiv, och livet betydligt bekvämare och drägligare för bondens familj. Alltså var ängen en vårdad och vördad del av landskapet, som sköttes med stor omsorg. Och man tog vara på så mycket ängshö som möjligt under den tid på sommaren då det gick att få det torrt. Förutom de rena ängsgärdena slogs även all ängsmark i åkergärden, alltså ytor mellan och runt åkrar och på åkerholmar. Det fanns ibland också ängsytor på utmarken, som inhägnade små ängsgärden, eller ostängslade slåtterkärr.Ängen gödslades aldrig, eftersom all gödsel behövdes till åkern. Därför kom ängen att domineras av en naturlig flora, med alla de arter som har bäst förutsättning att konkurrera på näringsfattig gräsmark med en väldigt stabil skötselmetod som är sig lik över mycket långa tider.Detta ändrades efter mitten av 1800-talet då flera saker revolutionerade jordbruksproduktionen. Framför allt började man odla djurens vinterfoder på åkermark, när man kom på att odla kvävefixerande vallgrödor som klöver. Snabbt minskade ängens betydelse. Det fanns fortfarande kvar många små slåtterängsytor i mitten av 1900-talet, men idag är det bara spillror kvar av det fantastiska ängslandskap som dominerade stora delar av södra Sverige för 200 år sedan. Av den historiska ängsmarken har stora delar odlats upp till åker, medan andra delar antingen vuxit igen till skog, eller används som betesmarker. En betesmark kan utseendemässigt vara ganska lik en slåtteräng, men många av ängens arter har inte alls samma chans att konkurrera där. Betesmarken domineras av gräs, medan många blommande örter trivs mycket bättre i ängen.

För att kunna bevara eller förstärka en artrik ängsvegetation måste man sköta marken på det traditionella sättet, eftersom det var den skötseln som fick arterna att en gång etablera sig i ängen

Ängens värde

Ängens huvudsakliga uppgift var att förse husdjuren med föda under vinterhalvåret, då de inte själva kunde gå ute på bete. Det var inte bara hö som ängen gav utan även löv från hamlade, topphuggna, träd. Ju större och bördigare ängar man hade, desto mer djur kunde man föda över vintern. Ju mer djur man kunde hålla, desto mer gödsel fick man till åkrarna. Därav det kända talesättet ”äng är åkers moder”.

På sensommar och höst var ängen betesmark. Djuren betade ”håven”, återväxten, som oftast var näringsrikare föda än utmarkens magra gräs. Betet höll efter sly och buskar, som gärna ville växa upp där det var svårt att komma åt med lien, till exempel vid stenar och rösen.

Sköta betesmark

De svenska betesmarkerna är en resurs som använts under hundratals, ibland tusentals år. Vårt landskap har genomgått stora förändringar. Men det är framförallt de senaste hundra åren som samhällsutvecklingen gått fort och förändringen är så påtaglig att många arter är hotade idag.

Att skapa en äng

Har du bara en gräsmatta kan du skapa en egen äng. Man kan börja med  en liten del utav trädgården.

Jordbruket i Sverige har sedan 1960-talet genomgått en omfattande rationalisering. Detta har medfört att vissa naturtyper mer eller mindre har försvunnit ur landskapet. Blomstrande ängar och hagar var vanliga för femtio år sedan. I vårt undermedvetna har många av oss en förkärlek för blomstrande ängar. Reklambranschen håller dessa bilder levande för oss genom att stå för miljö och trygghet.

För många trädgårdsägare framstår naturtomten som ett alternativ som mer och mer tilltalande. Det kan vara en kombination där man har en gräsmatta, en uteplats med blomsterurnor och ett litet kryddland. Kanske behövs bara lite gallring av träden för att få in mera ljus. Kanske finns drömmen där om den vackra blomsterängen.

Många gånger när man är ute i naturen och jämför en blommande äng med sina egna tappra försök så frågar man sig vad man vad man håller på med. Fröhandeln har inte varit sen med att marknadsföra frö till blomsterängen. Hittills har det varit fråga om utländska arter som i och för sig blommar men är lite främmande i vår natur. Weibulls har lanserat en ängsfröblandning som verkar lovande. Den inne håller bl.a. rödklöver, gulmåra, prästkrage, johannesört och dessutom lin och blåklint. Dessa sistnämnda arter hör hemma på åkern men de blommar första året och ger ett visst skydd åt de långsamväxande arterna under det första året.

Evert Taubes visa om gullviva, mandelblom, kattfot och blåviol. Nu för tiden är det ovanligt att se alla fyra blommorna på samma ställe.Orsaken är att nötkreaturen flyttat från de magra hag- och ängsmarkerna och ner på den bördiga åkerjorden. De får inte i sig tillräckligt med energi på de magra markerna så att det räcker till för deras enorma produktion av mjölk, upp till 30 liter per dag.

Biologisk mångfald

Enkelt uttryckt kan man säga att det finns tre olika sätt att främja den biologiska mångfalden (gener, arter och livsmiljöer).

-Skydd och skötsel av natur. Naturvårdsverket skyddar mark genom inköp och intrångsersättningar och vägleder andra i hur  naturen kan skyddas natur och hur de skyddade områdena  kan förvaltas.

-Artbevarande Riktade åtgärder för de arter som är i behov av specifika åtgärder eller skötsel. Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för hotade arter är ett sätt att ringa in anglägna åtgärder.

-Hållbart nyttjande. Nyttjandet av naturresurser bör ske på ett hållbart sätt för att ekossystemen ska behålla sina funktioner och den biologiska mångfalden i våra landskap ska finnas kvar.

Naturvårdsverket arbetar främst med de två första punkterna, skydd och skötsel av natur och skötsel av arter.

Den tredje punkten, hållbart nyttjande, är ett gemensamt ansvar för alla samhällssektorer. Till exempel har framför allt Jordbruksverket och Skogsstyrelsen ansvaret  för att nyttjandet i jord- och skogsbruket ska vara hållbart. Även Trafikverket har stort ansvar. Naturvårdsverket bidrar med kunskaper om miljön.

Sköta hästbete

De flesta hästar mår bra av att gå på bete en period under sommaren. Betesgången gör det möjligt för hästen att leva naturligt. Den får söka sin föda, får social träning tillsammans med andra hästar och kan bygga upp sin kropp i lek och vila.

Sommarbete åt häst

Under betet finns även ökad risk för skador. Det är därför viktigt att varje dag (är reglerat i djurskyddslagen) visitera varje häst som går på bete för att tidigt upptäcka sår eller andra skador. Även fästingar bör man hålla efter hos beteshästarna. Om någon häst skadas så illa att den behöver veterinärvård är det viktigt att det finns möjlighet att binda upp den eller ställa in i box för omvårdnad.

Avmaska häst

Om du lämnar bort din häst på bete är det viktigt att hästen blir omskött och visiterad varje dag. Ta reda på vad som gäller på betet för just din häst! Om hästen behöver avmaskas mot parasiter ska det göras tre dagar innan den släpps ut på ett nytt bete. Förekomst av parasiter kontrolleras i god tid innan genom träckprov som ger besked om hästen har parasiter, i så fall vilka och i vilken mängd. Avmaska aldrig "för säkerhets skull". Det ökar bara risken för resistens för avmaskningsmedel.

På  betet ska hästarna erbjudas vatten av bra hygienisk kvalitet (dricksvattenkvalitet), salt och gärna mineraler. Betet måste omges av ett bra staket som bör kontrolleras med jämna mellanrum. Staketet kan byggas av olika material men vanligast är stolp av trä, plast eller metall samt elrep eller band.

Se till att det finns elektricitet i tråden så hästarna inte frestas att ta sig ut. Det är inte tillåtet att hålla hästar där staketet utgörs av taggtrådsstängsel, det förbjöds 1 januari 2010.

Naturbetet oftast magrare

Det är viktigt att betet räcker till alla hästar under hela säsongen. Hur mycket det växer beror på om det är ett naturbete eller kulturbete som hästarna erbjuds samt om de regnar i tillräcklig mängd. Med naturbete menas ängsmark där gräs, örter, träd och buskar finns. I regel är naturbetet magrare och kan passa bättre för lättfödda hästar.

Kulturbetet är oftast åkermark där man sått in betesväxter. Ett sådant bete kan gödslas, putsas och även plöjas upp för att så nytt. En återväxt efter hö-eller ensilageskörd räknas också som kulturbete.

Näringsvärdet varierar

I regel erbjuder betet en rik växtlighet i maj och juni. Under högsommaren i juli och början av augusti kan det ofta bli brist på bete och hästarna får vandra mycket för att kunna äta tillräckligt mycket. Hästar betar många timmar per dag. Beroende på tillgång kan det variera mellan 14-18 timmar.

Hästar betar i regel väldigt selektivt och vandrar mycket, vilket innebär att de trampar ner delar av markerna. De undviker dessutom att beta där de gödslar, det bildas så kallade rator, vilket är hästens naturliga sätt att skydda sig mot parasitinfektioner.

Betesputsning med lie förbättrar

Genom att med lie slå ner gräset i ratorna, förbättras betet och förekomsten av parasiter minskar. Putsning bör  ske när det är torrt och varmt väder.

För bättre nyttjande av betet kan man med fördel växelbeta eller sambeta med andra djurslag som får och nötkreatur.

Under sommarens bete kommer hästen att utsättas för insekter. Hur mycket och vilka arter beror främst på var betet finns. Är det omgärdat av skog brukar insektstrycket vara högre. På mer öppna platser där det också blåser mer minskar frekvensen. En del hästar är mer besvärade än andra av insekter. Använd skydd för ögon och huvud om hästen besväras. I vissa fall behövs även täcken som skydd.

På vallar och beten kan det förekomma ett antal växter som av olika anledningar är olämpliga i vallar och beten. Vissa växter är direkt skadliga för hästar och andra djur och kan orsaka allvarliga förgiftningar samt även dödsfall redan i små mängder, som till exempel idegran, korsört, odört, sprängört, stånds och örnbräken.

Giftiga växter för hästar

Det finns ett antal växter som av olika anledningar är olämpliga i vallar och beten. Vissa växter är direkt skadliga för hästar och andra djur och kan orsaka allvarliga förgiftningar samt även dödsfall redan i små mängder, som till exempel idegran, korsört, odört, sprängört, stånds och örnbräken.

Andra växter orsakar inte några problem förrän hästen ätit dem i större mängd eller under längre tid.

Några växter orsakar hudreaktioner vid direkt kontakt.

Kunskapen om växtförgiftningar hos hästar är ganska begränsad och i de flesta fall baserad på vallstudier, vilket betyder att man med några få undantag inte känner till hur mycket eller länge hästen måste äta av växten för att bli förgiftad.

I de flesta fall undviker hästar att äta av giftiga växter, men risken ökar när betes- eller fodertillgången minskar.

De vanligaste substanserna som gör växter giftiga är alkaloider, glykosider, nitrater/nitriter, saponiner, oxalater, tanniner, polyyner, eteriska oljor, thiaminaser och fotosensitiviserande ämnen m.fl. Dessa ämnen kan förekomma ensamma eller i kombination med varandra eller andra ämnen i samma växt.

Det finns även växter som inte är giftiga, men ratas av hästarna och bidrar till dålig avkastning, dåligt näringsvärde eller dåligt utnyttjande av betet eller slåttervallen, särskilt om de har ett växtsätt som konkurrerar ut de odlade vall- och betesväxterna.

Vatten till hästar

Hästar behöver mycket vatten för att må bra. Den förlorar varje dag vätska genom träck, urin, avdunstning från hud och andningsvägar. Vatten till hästar ska hålla samma kvalitet som dricksvatten för människor.

Hästens dagliga behov av vatten är 5 liter per 100 kg kroppsvikt i vila. Det blir 25 liter för en 500 kg häst i underhållsbehov.

När en häst arbetar kan den förlora 10-15 liter kroppsvätska per timme och det betyder att den måste få dricka mer. Mängden förlorad vätska styrs av hur mycket den väger. Även ston som ger di till föl behöver större mängder vatten, cirka 50 liter per dag.

Om hästar får välja själva dricker de hellre ur en hink än ur en vattenkopp. För hästen som står på stall utgör dricksvattnet den absolut viktigaste vattenkällan.

Sämre prestation om hästen dricker dåligt

Ett för lågt vattenintag kan direkt påverka hästens foderintag men också dess prestation. Fri tillgång på vatten är viktigt för hästen särskilt om man fodrar med torrt grovfoder. En längre period med tillgång till foder och utan tillgång på vatten kan ge störningar i mag-tarmkanalen och eventuellt leda till kolik.

Betets historik

Stora delar av södra Sverige är präglat av det gamla bondesamhället som utvecklades för ungefär två tusen år sedan. Klimatet blev då kallare vilket ledde till att våra förfäder var tvungna att stalla in djuren vintertid. Samtidigt blev det möjligt att framställa järn och tillverkningen av redskap kunde utvecklas. Behovet av vinterfoder vid installningen resulterade i att stora arealer sköttes som lieslagen slåtteräng där ingen gödsel tillfördes. Den enda näring som fanns att tillgå var djurens spillning från stallperioden och den användes på enstaka små åkrar. När nyheter som modern växtföljd, konstgödsel och olja började användas så blev behovet av slåtterängar mindre. Det blev enklare att odla vallgräs på gödslad åkermark, dika ut blöta marker och nyodla på ängar och beten i närheten av gårdarna. Allt detta tillsammans med laga skifte, som innebar att man gick ifrån den gemensamma skötseln av marker i bysystem till gårdar med marker som sköttes enskilt, gjorde att arealen slåtterängar sjönk drastiskt. Många slåtterängar blev istället

betesmarker då traditionen att ha byns djur på skogen upphörde. Har du en betesmark med hävdgynnade arter hemma hos dig är sannolikheten att den varit slåtteräng

för 100 år sedan ganska stor.

Vårt biologiska  kulturarv

Människans användande av naturen ger en påverkan på växters och djurs arvsmassa. Vissa egenskaper blir gynnade framför andra vilket leder till förändringar. Använder vi inte samma skötsel idag påverkas de arter som funnits tidigare. Genom att använda gamla skötselmetoder eller anpassa de morderna kan vi gynna de växter och djur som är beroende av en hävd som funnits tidigare. Ett småskaligt och varierat landskap gynnar flest arter. Se på dina marker och anpassa skötseln. Kanske går det något år att slå en yta senare på

sommaren där det växer slåttergynnade blommor, så som det gjordes förr, istället för att beta den kontinuerligt varje år. Kanske kan du nyhamla ett ungt träd som komplement till eventuella äldre hamlade träd och nyskapa miljöer som stenrösen och småvatten på lämpliga ställen.

För inte så länge sedan var det vanligt med höskörd vilket gav en stor fröspridning till skillnad från dagens inplastade

gräs. Idag skördas också gräset mycket tidigt på många håll vilket gör det svårare för en sådan art som lärkan som placerar bon på åkermarken. Varje åtgärd och förändring av skötsel du gör påverkar de arter du har på dina marker! Titta gärna på historiska kartor när du planerar restaureringar eller skötsel av dina marker. Där det tidigare varit slåtteräng brukar det gå lättare att få tillbaka hävdgynnade arter.

Bete naturbete åkermark

Åkermark:

används för foder-/matproduktion eller bete. Plöjbar mark som någon gång under de senaste 50-100 åren plöjts

och såtts in.

Betesmark:

används som betesmark till djur. Mark som inte är plöjbar men som kan ha spår av äldre åkerbruk men dessa är

naturaliserade. Naturaliserad åkermark har inga spår av kvävepåverkad vegetation eller insådd av vallgrödor eller vallbaljväxter.

Naturbetesmark:

används som betesmark till djur. Den är inte plöjbar och vegetationen är naturlig och inte negativt påverkad

av gödsling eller insådd. De är ofta är mycket artrika. Djurens bete tillsammans med låga näringsnivåer ger förutsättningar för

att fler arter ska kunna samsas på liten yta. Många av arterna är småvuxna med krypande växtsätt som är effektiva att hushålla

med den näring de kan komma åt.

Slåtteräng: brukas genom att vegetationen slås i juli-augusti med skärande eller klippande redskap. Vegetationen samlas ihop

och förs bort. Ibland efterbetas slåtterängar. Eftersom slåtterarbete är en tids- och därmed kostnadskrävande brukningssätt är

det endast en mycket liten del av vårt landskap som brukas på detta sätt idag. De få slåtterängar som brukas är ofta mycket

artrika.

Betesdjur

Sambete eller växelbete mellan olika djurslag är ett effektivt sätt att få en bra avbetning samtidigt som parasittrycket blir lägre. Olika djurslag betar på olika sätt och därför utnyttjas betet effektivare och djuren slipper äta omkring sina egna gödselhögar vilket minskar parasitsmittan. Ska du låna betesdjur kan det vara bra att se hur besättningen födosöker för att se hur de klarar av eventuella slyuppslag eller ohävdsarter. Olika besättningar betar på olika sätt men om man generaliserar så kan man säga att:

Nöt

Nötkreatur är generalister. De äter en blandning av gräs och örter genom att använda tungan för att samla ihop vegetationen och sedan slita av det. Det är fler besättningar av köttras som äter slyuppslag än det är från mjölkrasbesättningar. Har du blöta marker är nötkreatur oftast lämpligast.

Får

Får föredrar örter framför gräs vilket är viktigt att tänka på om du har mycket värdefull flora. De är mycket duktiga på att bekämpa slyuppslag. Får är inte lämpliga på blöta marker.

Get

Getter äter sly framför gräs och örter och kan vara särskilt lämpliga på marker med en riklig föryngring av löv, speciellt under en restaureringsfas. Tyvärr kan getter ibland gnaga av barken på träd och dessutom vara mycket svåra att hålla instängslade.

Häst

Hästar föredrar gräs framför örter. De äter ibland blad från träd och buskar men är inte effektiva på att bekämpa kraftiga slyuppslag. Däremot kan de ibland äta av barken på träd. Oftast sker det när de saknar grovfoder, framförallt på vintern men även sommartid om gräset är kortvuxet och spätt. Hästar kan tillgodogöra sig förvuxen vegetation betydligt bättre än idisslare då hästar kan kompensera ett lågt energiinnehåll med att äta mer, till skillnad från idisslarna.

Har du möjlighet att kombinera flera djurslag på din betesmark är det positivt för skötselresultatet men även för att minska mängden parasiter. Djurslagen söker föda på olika sätt och hästar har inte samma parasiter som nöt och får.

Stöd för skötsel av beten och ängar med lie

Stöd för lieslåtter

Marker som är beroende av skötsel.

Slåtterängar och betesmarker är två av de mest artrika marktyperna vi har i vårt land. Skötseln - eller hävden - skapar utrymme och möjlighet för en mängd olika arter att växa på samma plats. Om hävden upphör - försvinner arterna! Du som sköter en slåtter- eller betesmark gör en viktig insats för den biologiska mångfalden och upprätthåller dessutom ett kulturvärde!

Du som slår ängsmarker eller har betesdjur som betar kan söka EU:s miljöersättningar för detta.

Gemensamt för både slåtterängar och betesmarker är att dom är öppna marker som är fria från sly och annan igenväxning. De ska inte vara plöjda, insådda eller gödslade utan bara ha naturlig gräsväxt.

Ängsmarker ska skötas med årlig slåtter och bortförsel av höet. Ängen kan vara en strandäng, myrslåttermark, fast och stenbunden mark eller liknande.

Betesmarker är sådana som betas av tamdjur varje år. Marken är avgränsad med stängsel och betas såpass hårt att det mesta gräset är uppätet när säsongen är över. Det får dock inte betas så hårt att grässvålen skadas.

Ersättning för betesmark och slåtteräng.

De ersättningar som finns för skötsel av båtde betesmarker och slåtterängar är femåriga åtaganden. Det innebär att du åtar dig att i minst fem år sköta markerna enligt de krav som finns i stödet.

I vissa fall kommer du att få besök av en handläggare från länsstyrelsen då du söker stöd för skötsel av betesmarker och slåtterängar. Besöket är till för att avgöra om marken uppfyller de villkor som ställs i stödet.

Bevarande av betesmarker och slåtterängar

Ersättning lämnas för skötsel av betesmarker, slåtterängar och skogsbete. Syftet är att bevara och förstärka hävdgynnade natur- och kulturmiljövärden.

Jordbrukare som uppfyller vissa generella skötselvillkor kan få stöd för skötsel av betesmarker med allmänna värden. Som generella skötselvillkor räknas bland annat att träd och buskar av igenväxningskaraktär ska vara borttagna när stödperioden börjar och därefter hållas borta under hela stödperioden. Eftersom igenväxningsvegetationen ska kunna tas bort utan att markens natur- och kulturmiljövärden skadas bör brukaren inte söka stöd för alltför igenväxta marker. Vidare ska marken skötas så att ingen skadlig ansamling av förna sker. Betesmarker ska betas av varje år (ett enstaka år får avbetningen ersättas med slåtter). För slåtterängar gäller att markvegetationen årligen ska slås av och tas bort. Gödsling, kemisk bekämpning och andra åtgärder som kan skada natur- och kulturmiljövärden är förbjudna.

Om länsstyrelsen anser att det finns behov av särskild natur- eller kulturmiljöanpassad skötsel kan brukaren få ersättning för skötsel av betesmarker och slåtterängar med särskilda värden. Ett exempel på sådana särskilda skötselvillkor som då kan ställas är förbud mot tillskottsutfodring av betesdjur.

Ersättningen för särskilda värden prövas individuellt av länsstyrelsen efter ansökan från jordbrukaren. Länsstyrelsen beslutar om vilka marker som berättigar till detta och fastställer skötselvillkoren i en åtagandeplan. Oftast kräver åtagandeplaner ett gårdsbesök. Att brukaren har fått en åtagandeplan betyder inte att stödet är fastställt eller beslutat. En särskild ansökan måste göras för såväl ersättning för allmänna värden som för särskilda värden. Stöd för särskilda värden lämnas inte för skogsbete.

Stöd för kompletterande åtgärder kan lämnas när natur- och kulturmiljövärdena kräver skötsel som lövtäkt, lieslåtter eller efterbete. Detta kompletterande stöd kan endast lämnas för skötsel av mark med särskilda värden. Även för stödet för kompletterande åtgärder måste en särskild ansökan göras.

Meditation

När du mediterar lär du dig att tysta ner dina allt för ofta återkommande tankar och tona ner övriga sinnesintryck vilket gör dig mer avslappnad något som skapar en större harmoni och lugn  i din praktiska vardag och i ditt inre psykiska/själsliga liv.

Meditera, slappna av,tona ner ditt sinne, begrunda och gå inåt - möt stillheten och klarheten hitta din styrka,balans och dig själv.

Att slå med lie är ett bra sätt att uppnå fullständig meditiaton,koncentration, och sinnesnärvaro.

Börja träna

Börja träna på gym

Att vara ny på gymmet kan ibland vara förvirrande. De flesta som har gymmet seriöst ett tag ångrar att de inte gymmade rätt från dag ett, om de skulle gjort det skulle de absolut kommit längre.

Sysslar man inte med någon idrott är det allt som oftast ett gymkort man införskaffar men hur ska man bära sig åt för att få ut något av sin träning? Vad ska man absolut undvika och vilka är de vanligaste misstagen?

Då är den bästa lösningen för att komma igång med ett starkt självförtroende att börja med lieslåtter och öka din styrka och uthållighet  och självkänsla på dina villkor och i din egen takt.Lieslåtter stärker både din fysiska samt mentala styrka,uthållighet och ökar din kondition under en mental balans.

Extremsport

Lieslåtter som extremsport

Konsten att slå med lie blir aldrig helt fulländad därför att  man  alltid kan sätta nya höga nivåer att bli bättre,snabbare,skickligare och mer uthållig.Lieslåtter på hög nivå ger en enorm adrenalinkick.Lieslåtter på hög nivå kräver full kunskap om lien,dess egenskaper,funktion och skärpa och av den som anväder lien full koncentration,sinnesnärvaro,explosivitet,kondition,styrka,uthållighet,psykisk styrka  och fullständig närvaro.

Att leva av och med naturen

För 100 år sedan levde 80 % av Sveriges folk på landsbygden. Idag lever 80 % i städerna, detta har gjort att folk har tappat kontakten med naturen och den kunskap som en gång fanns.

Vi vill få folk att knyta tillbaka den kontakt med naturen som vi har tappat. Vi vill även att du ska få en chans att lära dig de gamla teknikerna som gjort att människan klarat sig innan dagens bekvämligheter som stormarknader, vatten genom kranen, ljus och värme genom 2 hål i väggen. Vi vill visa er hur man med enkla medel och kunskap kan leva bekvämt och tryggt i vår natur precis som våra förfäder har gjort och bli självförsörjande,och ta till vara naturtillgångar såsom blåbär,lingon,kantareller,fiske och vedhantering.

Att leva i harmoni med naturen

För bara 100 år sedan levde människan tillsammans med naturen på hennes egna villkor. Men utvecklingen har gått snabbt framåt och idag är vi mer åskådare i naturen. Vi tar med oss våra bekvämligheter som i är vana med hemma och detta innebär tunga packningar fulla med det senaste hightech materialen. Vi vill ta med dig på en resa som kommer gör dig till en deltagare i naturen igen. Detta gör vi genom att lära dig att packa kunskap istället för prylar, hur du kan utnyttja det naturen har till din fördel. Du får lära dig att hålla dig torr, varm och mätt och samtidigt uppleva naturen och lära dig några av alla dessa bortglömda kunskaper såsom att lära dig lieslåtter,eventuellt bli en slåtterentreprenör med lie,bli självförsörjande,och ta till vara naturtillgångar såsom blåbär,lingon,kantareller,fiske och vedhantering.

Hitta sig själv

Möjligheten att hitta sig själv finns i att återgå till jorden och naturen

Förändring positiv eller negativ innebär återuppfinning. Varje gång en stor oväntad förändring eller förlust sker i våra liv kan vi känna oss vilsna eller förvirrade. Då är det viktigt att vi återtar kontrollen över våra liv genom att återfinna oss själva, annars riskerar vi att fastna i en dimma utan äkta kärlek  där det känns som att vi lever fast utan mening eller glöd. Visst tappar vi alla livsgnistan under korta perioder i våra liv, men att leva utan glöd och känna sig vilsen under en längre period kan leda till depression och andra ovälkomna konsekvenser som ytterligare försvårar livet. ,såsom ångest,sömnsvårigheter,värk och i värsta fall utbrändhet.

Många människor – både vuxna och unga – återfinner sig själva många gånger under sitt liv, men vi måste komma ihåg att det inte händer automatiskt. Vi måste aktivt välja att återfinna oss själva och det kan ibland innebära mycket  jobb,med djup insikt i varje ögonblick.

Bli framgångsrik

Var finns den, den där urkraften och säkerheten som gör att vissa människor tycks klara av nästan vad som helst, som gör att de trots hemska omständigheter kan lyfta sig själv och orka göra det som inte borde vara möjligt och som gör att de utan att blinka vågar stå upp rakryggade för sina åsikter och vad de tror på även om alla andra tycker de har fel? Var finns den inre styrkan och hur kommer man åt den?

Psykisk styrka

Svaret är att den styrkan finns inom alla, men det kan vara olika svårt att hitta fram till den och komma i kontakt med den beroende på vad man har för tidigare erfarenhetern i livet och vilken personlighet man har. Om man inte har det naturligt så krävs det ofta en del självrannsakan, självinsikter och allmän personlig utveckling för att hitta fram till den Det absolut viktigaste är att lära känna dig själv, riktigt väl genom att gå tillbaka till naturen.

Fysisk styrka

Fysisk aktivitet inbegriper bland annat vardagsaktiviteter, transport till fots eller med cykel, friluftsliv, lek, fysisk belastning i arbetet, motion och fysisk träning. Effekterna av fysisk aktivitet bestäms framför allt av:

-intensitet (hur ansträngande aktiviteten är)

-duration (varaktighet, hur länge aktiviteten pågår)

-frekvens (hur ofta aktiviteten sker, om den är regelbunden eller sporadisk)

-typ av aktivitet, exempelvis om den stärker kondition, styrka eller balans, är en allsidig aktivitet där stora muskelgrupper involveras eller är en specifik isolerad aktivitet

-individens ålder

-individens kön

-omgivningsfaktorer (exempelvis temperatur och luftfuktighet)

-andra faktorer, exempelvis om aktiviteten sker inomhus eller utomhus, enskilt eller i grupp, frivilligt och lustbetonat eller motvilligt och stressfyllt.

Kropp och själ

Kropp och själ hör ihop och är intimt sammanlänkade

Svider det i själen så värker kroppen

Allemannsrätten

Allemannsrätten är en unik förmån i Sverige

Du använder dig av allemansrätten när du går en promenad, paddlar kajak eller sitter på en sten och tänker. Allemansrätten är en unik möjlighet för alla att röra sig fritt i naturen. Men vi behöver också ta ansvar för natur och djurliv och visa hänsyn mot markägare och andra besökare. Alltså inte störa – inte förstöra.

Tack vare allemansrätten kan alla röra sig fritt i den svenska naturen. Men det finns vissa saker du måste tänka på när du är ute och vandrar, campar, klättrar, plockar blommor eller gör något annat i naturen.

Allemansrätten gör att vi alla har tillgång till naturen. Därför är det vårt gemensamma ansvar att slå vakt om denna urgamla sedvana, inte minst genom att använda den med omtanke.

Många är osäkra på vad allemansrätten innebär. Svensk lagstiftning nämner bara allas tillgång till och ansvar för naturen på ett övergripande sätt. Därför är det viktigt att ta reda på vilka rättigheter och skyldigheter som ingår i allemansrätten.

Sveriges natur

Sverige är ett stort och avlångt land.

Det är 1 600 kilometer från norr till söder, 500 kilometer från väster till öster. Den totala ytan är 450 000 km².

Nästan hälften av ytan är skog. Det finns 100 000 sjöar i Sverige. De största sjöarna heter Vänern, Vättern och Mälaren. Landet omges av havet Östersjön. Naturen och vädret i Sverige skiljer sig mycket från norr till söder. Naturen växlar mellan skog och åkrar, kust och fjäll.

Sverige har en fantastisk och variationsrik natur. Från storslagen fjällmiljö i norr där snö- och isklädda fjälltoppar, platåer och dalar glittrar från våra 230 glaciärer, till ett mycket varmare klimat längst i söder, där såväl klimat som växt- och djurliv ger oss smakprov från sydligare länder.

Många turister tycker att Sverige har en storslagen natur och visst är det så.  Eftersom vi har ett varierande klimat året om så håller sig skogen grön.

Här har vi all slags natur att njuta av. I söder är det mest lövskog som man kan se och njuta av. I mellersta och norra Sverige domineras naturen av barrskog som gran och tall.

Sveriges historia

Ett enhetligt rike med gemensam kung har funnits i landskapen kring de stora sjöarna i söder sedan 1100-talet. Från 1500-talet framträdde en stat med mer centralstyrd förvaltning och ärftlig kungamakt, och på 1600-talet gjordes erövringar utomlands. Stormaktsväldet kollapsade på 1700-talet och i början av 1800-talet förlorade Sverige även Finland, som ingått i riket i 500 år. I slutet av århundradet fick Sverige en tvåkammarriksdag och allmän rösträtt var infört 1921. Från 1930-talet var socialdemokraterna dominerande parti. Sverige lyckades hålla sig utanför 1900-talets båda världskrig.

De första fynden av mänskligt liv i det område som idag utgör Sverige har påträffats i Skåne och är upp till 13 000 år gamla. Den romerske historikern Tacitus är den första som i skrift omkring år 100 e Kr refererar till svenskarna, de vapenföra svionerna i norr, vilka romarna hade handelsutbyte med.

De arkeologiska lämningarna efter handelsstaden Birka i Mälarregionen ger en bild av den blomstrande handeln på 700- och 800-talen. Svenska vikingar kontrollerade då handelsvägarna i östra Europa ända ner till Konstantinopel. Den förste kristne missionären, Ansgar, hade Birka som bas när han på 830-talet försökte kristna Sverige.

Sveriges framtid

Genom att du sköter din mark på rätt sätt bevarar du biologisk mångfald och kulturvärden samtidigt som du kan producera mat, tjäna pengar, njuta av det öppna landskapet och bidra till att bevara de marker våra förfäder vårdat under så lång tid.