Ängens värde och möjligheter

Ängens historia, funktion och värde

Under minst 1000 år var slåtterängen helt central inom jordbruksproduktionen. Det vinterfoder man fick ihop i ängen avgjorde hur många djur man kunde hysa över vintern, vilket i sin tur gav gödsel till åkrarna där maten odlades. För lite ängshö kunde alltså ge svält, medan en god tillgång på vinterfoder till djuren kunde ge gott om mat till människorna. Hade man dessutom så mycket ängshö att man kunde hålla en oxe eller en häst som dragdjur blev odlingen ännu mer effektiv, och livet betydligt bekvämare och drägligare för bondens familj. Alltså var ängen en vårdad och vördad del av landskapet, som sköttes med stor omsorg. Och man tog vara på så mycket ängshö som möjligt under den tid på sommaren då det gick att få det torrt. Förutom de rena ängsgärdena slogs även all ängsmark i åkergärden, alltså ytor mellan och runt åkrar och på åkerholmar. Det fanns ibland också ängsytor på utmarken, som inhägnade små ängsgärden, eller ostängslade slåtterkärr. Ängen gödslades aldrig, eftersom all gödsel behövdes till åkern. Därför kom ängen att domineras av en naturlig flora, med alla de arter som har bäst förutsättning att konkurrera på näringsfattig gräsmark med en väldigt stabil skötselmetod som är sig lik över mycket långa tider. Detta ändrades efter mitten av 1800-talet då flera saker revolutionerade jordbruksproduktionen. Framför allt började man odla djurens vinterfoder på åkermark, när man kom på att odla kvävefixerande vallgrödor som klöver. Snabbt minskade ängens betydelse. Det fanns fortfarande kvar många små slåtterängsytor i mitten av 1900-talet, men idag är det bara spillror kvar av det fantastiska ängslandskap som dominerade stora delar av södra Sverige för 200 år sedan. Av den historiska ängsmarken har stora delar odlats upp till åker, medan andra delar antingen vuxit igen till skog, eller används som betesmarker. En betesmark kan utseendemässigt vara ganska lik en slåtteräng, men många av ängens arter har inte alls samma chans att konkurrera där. Betesmarken domineras av gräs, medan många blommande örter trivs mycket bättre i ängen.

För att kunna bevara eller förstärka en artrik ängsvegetation måste man sköta marken på det traditionella sättet, eftersom det var den skötseln som fick arterna att en gång etablera sig i ängen

Ängens värde

Ängens huvudsakliga uppgift var att förse husdjuren med föda under vinterhalvåret, då de inte själva kunde gå ute på bete. Det var inte bara hö som ängen gav utan även löv från hamlade, topphuggna, träd. Ju större och bördigare ängar man hade, desto mer djur kunde man föda över vintern. Ju mer djur man kunde hålla, desto mer gödsel fick man till åkrarna. Därav det kända talesättet ”äng är åkers moder”.

På sensommar och höst var ängen betesmark. Djuren betade ”håven”, återväxten, som oftast var näringsrikare föda än utmarkens magra gräs. Betet höll efter sly och buskar, som gärna ville växa upp där det var svårt att komma åt med lien, till exempel vid stenar och rösen.